Här hos mig handlar mest varenda vaken minut om boken jag skriver – en motviktsbok till rensningsnormen, kärleksförklaring till vardagstingen och handbok till deras bevarare. När jag skriver det här låter det nästan som att jag vet vad jag håller på med, så himla lustigt.
Tusen frågor snurrar inuti. Hur skriver man ens en bok? Hur skriver jag bok? Vem är jag att skriva bok? Vem är jag att skriva den här boken? Vem är jag att ta sida upp och sida ner med utrymme? Vem är jag att använda min röst?
Men också, och kanske framförallt; Vem är jag att inte använda min röst?
Så mycket som kan bubbla upp genom att sätta fingertoppar på tangenter och försöka sätta ord på sitt brinn. Hjärtat glöder och halsen knyter sig. Ibland tvärtom. Jag skriver tre ord på två timmar för att sedan radera dem. Jag skriver tre sidor på en grisblink och allt känns sant. Jag flyr genom att intala mig att jag såklart måste sortera alla 536 anteckningar i subkategorier innan jag kan börja släppa fram ord. Jag ger efter och lägger mig under ullfilten och lipar. Jag lyssnar på briljanta människor som gör sin grej så helhjärtat att jag inte kan låta bli att svepas med. Jag håller febriga föreläsningar för alla snöpudrade träd längs skoterspåret, kommer hem till datorn och upptäcker att orden hänger kvar där ute bland grenarna.
Ibland kommer tidigare versioner av mig själv på besök, ofta den lilla jag. För en stund sedan fick jag syn på henne på väg uppför trappen med sänkt huvud och skammen ringande mellan öronen. Hon hade råkat avslöja hur starkt hon kände för något, utan att hinna bromsa tempot, dämpa rösten eller rycka nonchalant på axlarna. Med andra ord – hon hade visat hur man kunde komma åt henne. Tjejen som blickade tillbaka på henne från spegeln på flickrumsväggen fick henne att lova; Gör aldrig om det.
Parallellt med blockeringar, skrivarglädje och tacksamhet över möjligheten att följa min bokdröm behöver jag komma ihåg att plocka upp henne i knät. Ofta. Och säga till henne att hon kan slappna av för nu tar jag över.
Att hålla tyst eller kontrollera sitt bry och lägga ett känslolöst filter över det en säger är förstås ett effektivt sätt att skydda sig själv. Men det är ett jävligt dåligt sätt att känna livet i sig, få kontakt med andra och göra avtryck. Jag tror så mycket av det fina, viktiga och roliga väntar på andra sidan om vårt glödande bry. Det är värt att försöka.
Eller vad tror du?
”If women had also been the protagonists of societie´s teaching tales, swords in stones and bombs bursting in air would have been no more laudatory than educating children and tending the garden… The culture would not only revere the strong and silent type; it would also be cool to be talkative, brave to cry, noble to feel and relate..”
– Elisabeth Lesser
Den här texten kommer ur ett av mina inspirationsmejl. Vill du också ha dem, och bli först att veta när boken för bevarare finns att beställa, så kan du skriva upp dig här <3
