Fortsättning på reflektioner kring första avsnittet av den amerikanska realityserien ”Den svenska konsten att döstäda” där de besöker Suzi, 75 år. (Förra inlägget hittar du här.)
Det är lätt att ryckas med lite av programmets glada stämning, de skämtsamma kommentarerna och bakgrundsmusiken. Men om man skalar bort allt det glättiga och tittar på vad som egentligen händer och sägs så blir upplevelsen tyvärr en helt annan.
Jag tänker på Suzis fotorum fyllt till bredden av härliga minnen från hennes liv.
När man som inrednings-/rensningsteam får förtroendet att komma till någons hem och visas in i ett rum där den boende säger saker som ”My favourite room. My joy. This is my life… I come in here and visit my friends.” Då finns inte mycket annat att säga än ”Så underbart! Det låter som att du verkligen älskar det här rummet. Vill du berätta mer? Tack snälla för att jag fick se det.” Noga lägga på minnet vad som tycks viktigt för henne och sedan gå vidare till ett rum hon faktiskt vantrivs i, där man kan försöka bidra.
Men i Suzis fotorum, som verkade spegla hennes yviga, stora, färgstarka minnesrika person väl, fick hon veta att det är viktigt att vara selektiv bland minnena för annars riskerar allt gå förlorat. Så designern plockade ner rubbet, gjorde om rummet och satte sedan, i symmetriskt placerade strama ramar, tillbaka några få bilder som sas vara de viktigaste minnena. (Det framgick inte hur de valdes ut men snälla, snälla säg att det var Suzi, och att det faktum att just de bilderna utgjorde en schysst färgskala mot den koralltonade väggkulören som designern valt ut, bara var en slump.)
Belåtet berättar han för henne att hon kan byta ut fotona beroende på vilka av alla hennes vänner som kommer på middag. Att hon tidigare har berättat att över femtio av hennes vänner har dött de senaste två åren och att hon ofta känner sig ensam gör att det knyter sig inuti…
Och som kronan på verket. På en av väggarna i rummet, rummet som alltså sanerats på Suzis minnen för att bara visa upp det ALLRA bästa och viktigaste i hennes liv, hänger han också upp;
En bild på sig själv och de andra i rensningsteamet.
Med den ödmjuka gesten illustrerar han träffsäkert vad det här programmet egentligen verkar gå ut på.
