Efter elva år i huset så hänger nu äntligen en riktig lampa över köksbordet. I många år hade vi ingen takbelysning alls här. Sedan skaffade vi en oljelampa, vilket är sagolikt mysigt och fint. Men en sådan är kanske mer lämpad att tända nån gång då och då i stället för vareviga dag. Med tanke på både miljö och plånbok. Så jag har spanat second hand länge och väl efter en lampa som känns rätt hos oss. Och nu tror jag att jag har hittat den!
En hopplöst omodern (snudd på smaklös?) historia som jag tror jag förälskade mig lite i. Riktigt säkert går det inte att veta förrän i höst då mörkret lägger sig igen och vi får testa hur den lyser. Kallt sken klarar jag inte av, då får den flytta in hos någon annan.
Men tills dess tänker jag att vi kan ha en liten sommarflirt. Jag låter den hänga så den kan se ut över viken och smickrar den för dess klassiska form, blåa blommor och krusiduller. Och den ler mot mig varje morgon då jag kommer ner till köket. Och med jämna mellanrum småskryter den om finessen elektricitet. Som om det vore världens grej. Och det är det ju egentligen.
