Idag skickade jag mitt sista paket och butiken är nu stängd. Tack alla som har stöttat och handlat av mig! Jag tar en stund att känna in hur det känns. Tycker det borde finnas ett sting av saknad eller sorg. Jag är ju en så sentimental människa. Men nej. Det känns bara befriande! Som på våren när snön just tinat bort och man för första gången på året får byta de tunga vinterkängorna mot lätta vårskor. Det förvånar mig verkligen att det går så lätt att ta avsked av något jag älskat att ägna mig åt, men det är såklart väldigt skönt. Och ännu en bekräftelse på att det är rätt beslut att släppa taget.
Hyllorna i de gamla skåpen i ateljén gapar tomma och alla kartonger som belamrat golvet bakom arbetsbänken är borta. Jag står länge i dörröppningen och funderar på hur rummet ska nyttjas nu då jag inte behöver ha ett lager med saker här längre. Det går lätt att andas här nu. Kanske ett kreativt, skapande rum för alla i familjen och inte bara för mig?
Skåpet som kommer från Mickes morfars hemställe har i alla fall fått en ny funktion som linneskåp. Då jag gjorde den stora utrensningen i sovrummet efter julen försökte jag få struktur på det överfulla linneskåpet där inne. Då slog det mig hur otroligt opraktiskt det är att ha alla dukar och kökshanddukar så långt bort från köket som man kan komma. De har nu fått flytta in här i stället. Att rensa handlar för mig minst lika mycket om att strukturera det jag har som att göra mig av med det som belastar mig.
Kökshanddukar har vi så det med lätthet räcker resten av livet. Här finns både de nyinköpta som vi använder till servetter då vi dukar åt många, de loppis- och auktionsfyndade och såklart de ärvda som betyder allra mest. Många av dem är hemvävda, alla har monogram. Från Mickes farmor och mormor, min farmor och mormor och till och med några från min farmors mor från början av 1900-talet. De ärvda hänger jag fram när jag vill göra extra fint.
Nu när mycket av livet känns spännande, nytt och lite svävande är det extra värdefullt att få bo i ett hem som ger mig så mycket stadga och trygghet. Där så många saker påminner mig om de som gått före och breddat min väg. Mina förfäder och förmödrar som levt, kämpat, sörjt, skrattat och varit modiga. Jag känner mig lite närmare dem varje gång jag rör i och tar hand om sakerna som de har använt. Jag känner deras orubbliga stöd i väggarna <3
