Vi har skapat fungerande och rätt sköna rutiner för omvårdnaden av vårt hem. De bär oss genom vardagen för det allra mesta och jag älskar att ha de där vanorna på plats. Men så ibland händer något som sätter rutinerna ur spel. Både jag och Micke har haft SÅ mycket sista tiden att hemmet helt enkelt snällt har fått vänta. Och det är inte särskilt skönt att vara i den här miljön just nu.
För mig blir det dessutom en nedåtgående spiral. Ju hemskare det ser ut och känns, desto mindre ork får jag att ta tag i det. Tröskeln blir för stor att kliva över och alla små saker faller ur händerna. Varför ska jag plocka bort tomma toarullar eller torka smulorna från bordet när resten av huset ser ut som skit liksom? Där står vi just nu. Det var länge sedan det var så här illa.
Krukväxterna har inte fått vatten på veckor och julgranen står fortfarande och lyser i salen. Stendöd. Det är väl okej kvällstid när den sprider lite värme och ljus i januarimörkret, men dagtid är den verkligen det sista jag vill se. Med jämna mellanrum hörs ett litet klirr därinifrån då dekorationerna en i taget faller av de kroknande grenarna. Jag har åtminstone plockat ner de gamla känsliga kulorna och lagt på bordet intill.
Dammråttorna rullar runt fötterna då jag går i trappen och i hallen står plastbackarna med resten av julpyntet utspridda. I skrubben under trappen har någon skapat en myshörna. Hon försöker åtminstone göra lite härligt. Men det betyder att städprylarna vi normalt sett förvarar här inne ligger utspridda på annat håll i huset. Som en till påminnelse om att det är hög tid att använda dem.
Den knapphändiga arbetsytan vi har i anslutning till spisen rymmer sedan några dagar tillbaka pepparkakshusets likdelar och hammaren som blev dess död. Det säger också något om hur spännande matlagning vi har hunnit med under den här perioden. Ingen arbetsyta har behövts. Bara halvfabrikat rätt ner i kastrullen.
Jag blir väldigt påverkad av den här sortens stök. Men inte på samma sätt som tidigare i livet. Förut hade det lett till att jag hade slagit på mig själv för att jag inte hunnit eller prioriterat bättre. Jag hade känt djup skam om någon kommit och hälsat på då det såg ut så här. Den inre kritikern hade fått utrymmet att gorma och skrika om att jag minsann inte hade förtjänat rätten att sätta mig och se en serie eller scrolla genom Instagram, knappt sova om natten, förrän denna röra var bortstädad.
Jag är glad och nästan lite förundrad över hur annorlunda jag hanterar det idag, efter resan jag själv gjort genom processen Hemmet som Kraftplats. Det är ju genom sådana här perioder som jag, just för att hemmiljön påverkar mig så starkt, behöver visa mig själv extra mycket kärlek, tålamod och omtanke. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att se ner på eller kritisera nån annan som inte hittar tiden eller orken att ta hand om hemmet under en period. Snarare ha medkänsla för att hon känner sig låg eller står i en stressig situation. Så varför ska jag behandla mig själv sämre?
Tvångsmässig omsorg är inte välgörande, för varken mig eller mitt hem. Inget är bestående. Det kommer en tid när utrymmet finns att ta hand om både mig och hemmet igen. Snart. Och fram tills dess tänker jag visa oss bägge vanlig hederlig jäkla omtanke och empati.
Och välja att vila blicken på det som faktiskt är fint mitt i allt. Som den glada buketten med tulpaner jag fick av mamma igår. Den kunde inte ha kommit lägligare.
Just nu har du möjlighet att få ett matigt smakprov på Hemmet som Kraftplats helt kostnadsfritt när du skriver upp dig för mina inspirationsmejl. Nästa avsnitt kommer i morgon och då får du också en länk till det som skickats ut redan. Bli min brevvän här.
