Eller egentligen 136 år, men 14 i vår tappning. Igår fick jag upp ett minne på Facebook att för prick 14 år sedan skrev jag i ett inlägg att vi hade såpskurat det nya golvet i salen sista varvet natten innan, och nu var dagen kommen att ställa in möblerna… Lättstädat!
Det har varit ett långdraget utforskande att komma det här rummet nära. Då jag var liten var salen finrum och användes sällan, så har det antagligen varit hela husets liv. Det har varit ett högtidligt, kallt, och liksom stramt rum. Sen kom vi plötsligt inrusande och ville att det skulle göra en helomvändning och bli ett tillåtande vardagsrum att slappna av och leva vardag i. Klart det måste få ta tid.
Vi har testat oss fram med många olika möbleringar och saker (allt second hand eller sånt vi redan haft). Jag har burit, dragit, klättrat, krupit, spikat och pysslat om. Varit stilla med. Lärt känna på nytt. Ett steg i taget har det mjuknat och nu först, efter 14 år, känns det liksom på riktigt. Just nu är salen till och med det rum som jag trivs bäst tillsammans med här hemma.
Att skapa hem är ett livslångt relationsbyggande med toppar, dalar och allt däremellan. Det är inte så vi får lära oss att inredning ska gå till. Men att välja och acceptera det är rena läkningen mot trendslaveri, missnöje, överkonsumtion och snabba lösningar på något som inte är ett problem.
