Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag för första gången vred om låset från insidan, vände mig om i mörkret mot mitt nya hem och den ekande tystnaden. Den intensiva kombon ”Jag är fri.” och ”Vafan GÖR jag?!” på insidan.
Inom loppet av några få månader hade jag separerat från barnens pappa, sjukskrivits för förslitningsskada, tagit tjänstledigt från det trygga men trista heltidsjobbet, flyttat från kärnfamiljsliv i gulligt 20-talshus till varannan vecka-liv i en 90tals-hyrestrea. När jag såg på det utifrån hade jag misslyckats med allt man ska lyckas med.
När jag såg på det inifrån hade jag aldrig varit sannare och snällare mot mig själv.
För första gången i livet skulle jag bo ensam. Varannan vecka med bara det här hemmet som kompanjon. Mina fötter skulle möta sval plastmatta och händerna stryka släta gipsväggar. Fläkten fungerade prickfritt. Ingenting lutade. Praktiska vippfönster som det tog timmar istället för dagar att putsa. Det kändes fräscht, obekant och rotlöst.
Jag började trevande att flytta runt bland mina saker. Och ju mer jag bar och balanserade, pysslade, testade och ändrade ju mer växte skaparlusten och känslan för mitt nya lilla hem. Jag köpte en rustik matgrupp som såg mer ut att höra hemma på nån fransk vingård än i min hyrestrea. Jag hängde en gammal stång med brödkakor i det lilla köket som om det vore ett allmogekök. Min nya dators tjocka skärm fick husera på farmors gamla slagbord. Trasmattorna från mormor och Ikea gled runt på plastgolven där jag drog fram i min skaparglädje.
Jag la också pengar på att tapetsera om med självvalda tapeter från andra kataloger än standardkatalogerna hyresvärden erbjöd. Somliga skulle hävda att det är sjukt smaklöst att hänga brödkakor under taket i ett 90-talskök och att det är en osmart investering att bekosta tapetsering av ett hem man inte äger.
I det hemmet lärde jag mig att rulla med ögonen åt somligas pekpinnar.
Kanske var jag rusig av upptäcktsresan mot självständighet i livet i övrigt, för jag överraskade mig med att bygga upp det där hemmet helt utifrån min känsla och faktiskt tro på att den visste bäst.
Ett steg i taget broderade jag ut mig själv på de där obekanta ytorna. Vi blev nära vänner och jag slog rot. Av alla olika hem jag har bott i, förutom det hem jag lever i nu, så är den där ganska slätstrukna hyrestrean det enda hem jag verkligen har älskat. Stunderna då jag kände mig ledsen kunde jag vila tryggt där. Jag hade så mycket kul där! Vardagen kändes fin där. En sann kraftplats. Jag är så väldigt tacksam för min tid tillsammans med henne.
Det är så lätt att få för sig att man bara kan älska sitt hem fullt ut om man får bo i det på ytan och enligt normen eftersträvansvärda. De där hemmen som de harmoniskt leende människorna i reportagen och på Instagram bor i. Såklart. Ytorna är det enda vi får se och de pratar högt. Allt det här vet vi ju redan men det är värt att påminna sig om;
Det som gör ditt hem till din kraftplats har extremt lite med yta, normer och status att göra. Det handlar om att skapa en sann och kärleksfull relation mellan dig och ditt hem, och till det behövs varken spegeldörrar eller attraktivt läge! Nu på måndag (25/9) öppnar anmälan till årets omgång av kursen Hemmet som Kraftplats – all vägledning du kan behöva för att skapa den där känslan för ditt hem. Bli min brevvän här så har du förtur till platserna <3
