I helgen lämnar vi byggkaoset och åker vi till fjällen för ett par sköna dagar av natur, vandring, svampplockning, sällskapsspel och allmänt familjemys. Eftersom vi kommer hem rätt sent på söndag åker vi såklart först och förtidsröstar. Detta val känns ödesmättat. Aldrig har det känts högtidligare och viktigare att lägga sin röst för det hjärtat tror på.
För mig har hjärtat alltid suttit på vänster sida och jag vill lägga min röst för solidaritet, jämställdhet, öppenhet, demokrati, allas lika värde och framför allt för Moder Jord. Hon måste alltid väga tyngst. För om vi riktigt ska koka ner allt till botten – Det spelar ju ingen roll hur jämställt och jämlikt vi lever, hur bra vårt välfärdssamhälle fungerar och hur fin vård och skola vi har om vi inte har en fungerande jord att bo på.
Att SD fortsätter växa skrämmer mig på så många plan. På ett sätt blir jag helt förtvivlad vid tanken på det men jag vet ju också att allt vi gör bottnar i antingen rädsla eller kärlek. Rädslor försvinner inte genom att vi skriker åt dem även om man får god lust då och då. Och kärleken vinner alltid i slutänden. Så oavsett hur det går i detta valet – det slutar ju inte här. Vi som vill se en ljusare kärleksfullare värld och vågar släppa våra rädslor slutar ju inte försöka nu, tvärtom.
Jag tror att mörkret som fått fäste på olika sätt runt om i världen är avsett som en väckarklocka. Det är bra att vi märker av det i stället för att det brer ut sig i det dolda. För när vi märker av mörkret blir vi mer angelägna att tända ljus. Mängden ljusbärare som träder fram och tar sin plats växer också lavinartat. Och när vi tänder tillräckligt många ljus försvinner som bekant mörkret. Det vi bevittnar nu är den gamla världens dödsryckningar, den nya världen är redan på god väg att byggas upp. Så tänker jag. Och det viktigaste steget just nu för att bidra till en ljus och kärleksfull värld – det är att rösta med hjärtat på söndag!
Ett svar
I veckan meddelade Lars Adaktussons (KD) stabschef i EU Charlie Weimers att han går över till Sverigedemokraterna. På Facebook förklarade han varför.
Vad tycker du om det mörker som börjar ta sig in i Belgiens maktkorridorer och som Weimers beskriver? Tror du inte att det pyr här i Sverige också? Vad ska vänstern göra åt det? Det är många som är rädda för vänstern (inte bara för deras förflutna och deras frihetsfientliga partiprogram) och för vad deras/Mp:s/Centerns blindhet kan ställa till med.
—–
Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation?
Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet. Den ger oss anledning att begrunda huruvida den växande antisemitismen till slut kommer att driva Sveriges judar att ta sin tillflykt i Israel och vilket inflytande islamismen kommer att ha i våra beslutande församlingar.
Låt mig ge ett exempel: Jag är bosatt i Bryssel där två kommunfullmäktigeförsamlingar, Anderlecht och Molenbeek, i senaste kommunvalet 2012 fick varsin ledamot från det islamistiska partiet Islam. Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.
Vi vill helst inte tänka på hur många utanförskapsområden som kommer att finnas i Sverige om 32 år och hur stöket och kriminaliteten kommer att kringskära vanliga människors liv. Många av oss vill nog undvika att tänka på vad som händer med vårt öppna samhälle om en stor del av befolkningen följer en extrem religiös inriktning, salafismen, som dels förkastar demokratin och dels utgör en god jordmån för jihadism.
Men framtiden kommer att hinna ikapp oss. Detta blev vi påminda om tidigare i år av det ansedda analysföretaget Pew Research, vars prognos är att Sverige med bibehållen invandringsvolym kommer att ha den största andelen muslimer i Europa – omkring 20 procent år 2050. Men med tanke på att länder med stora invandrarbefolkningar utgör magneter för migranter som söker sig dit de egna landsmännen redan finns så är det inte osannolikt att Pews högre nivå – 30 procent – slår in.
Skälet till att detta oroar mig på djupet är den radikalisering av islam som just nu pågår, finansierad och understödd av djupt odemokratiska stater såsom Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Det är en rörelse med stort självförtroende som är van att ta för sig. De finansierar en hög andel av svenska moskéer och de uppmuntrar sina följare att undvika ”försvenskning”. Moralpoliser i förorterna, antisemitiska utfall av radikala imamer, krav på särrättigheter och uttalat stöd för sharia i Sverige, öppet förakt gentemot obeslöjade kvinnor, trakasserier av ”otrogna” i allmänhet och kristna konvertiter i synnerhet utgör några av de konkreta följder som denna islamiska extremism fått i Sverige. Konsekvenserna av detta är en djup förändring av vår samhällsväv, det som håller oss samman som samhälle och garanterar att varje medborgares intressen värnas och att vår jämbördiga värdighet respekteras, oavsett om man är man eller kvinna. Den kultur som präglat vårt samhälle vilar på ett kristet kulturarv som idag är hotat, framförallt i de regioner i Mellanöstern där kristna minoriteter förföljs. Den logik som ligger bakom den situation som dessa minoriteter befinner sig i håller nu på att sprida sig i Sverige.
Den första och viktigaste åtgärden för att bromsa denna utveckling är att stoppa migrationen, arbetskraftsinvandring undantaget, till Sverige. Den prisbelönte Oxford-ekonomen Paul Collier beskriver i sin bok ”Exodus: How Migration is Changing our World” att drivkrafterna för migration till Sverige och Europa kommer att vara fortsatt överväldigande långt bortom vår livstid. Han pekar vidare på att varje land har en gräns för när migrationen går från att vara produktiv till att bli destruktiv, och att en stor invandring försämrar förutsättningarna för anpassning när nya medborgares interaktion med majoritetsbefolkningen minskar. Den segregation som blir följden leder inte bara till sociala problem, utan skapar också en dragningskraft för nya migranter som ser en möjlighet att bosätta sig bland människor som är lika dem själva. Colliers analys ger med andra ord en klar bild över läget: Sverige kommer med sin välfärdsstat och stora utländska diasporor att vara det kanske mest intressanta bosättningslandet i världen för migranter.
Den som önskar ett Sverige där vi alla känner oss som en del av en och samma gemenskap måste ta detta på allvar. Det har länge varit min förhoppning att Kristdemokraterna skulle göra det. Men partiet går istället till val på ökad anhöriginvandring och återinförande av lagen om ”synnerligen och särskilt ömmande omständigheter” för beviljande av uppehållstillstånd. Detta väljer partiet att göra trots att Migrationsverket bedömer att 350 000 personer kommer att invandra till Sverige de kommande fyra åren. Medan partiet lägger bra förslag om att exempelvis förbjuda utländsk finansiering av moskéer och förhindra islamiska böneutrop med högtalare, så driver man en politik som med nödvändighet kommer att öka de problem partiet försöker bekämpa. Det går inte ihop.
Moderaterna har rört sig i rätt riktning under de senaste åren, men det faktum att partiet alltjämt föredrar att förhandla migrationspolitik med Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna samtidigt som man vägrar att ens samtala med Sverigedemokraterna visar med all önskvärd tydlighet att partiet verkligen inte betraktar migrationen som en ödesfråga. Om Moderaterna hade gjort det så hade de aldrig prioriterat det politiska spelet framför politiska lösningar.
Den andra åtgärden måste vara en uppgörelse med 40 år av multikulturalism och den flathet inför islamism som den inneburit. Principen, etablerad 1975 av riksdagen, om att människor själva ska bestämma om de vill integreras i Sverige måste officiellt överges av nästa regering. Istället krävs en politik för anpassning till svensk kultur och dess yttrandefrihet, nolltolerans mot hedersvåld, jämlika medborgare, rätt att byta eller avstå religion, obefintlig klanmakt och frihet att gifta sig eller ej, samt välja make eller maka.
Årets val handlar om samhällskontraktet. Men det handlar inte bara om dagens bristande leverans av utbildning, brottsbekämpning eller vård. Det handlar om att vårda vad vi har ärvt och om det samhällsbygge som finns framför oss. Konservatismens fader Edmund Burke sammanfattar detta väl: ”Samhället är ett kontrakt. Det är ett partnerskap inte bara mellan de som lever idag, utan mellan de levande, de döda och de ännu ofödda.”.
Migrationen är inte bara valets fråga. Det är vår tids stora ödesfråga, en civilisationsfråga.
När jag 2050 ser mina barn och ännu ofödda barnbarn i ögonen vill jag rakryggad kunna svara att jag gjorde allt som stod i min makt för att Sverige skulle fortsätta att vara ett av världens bästa länder att bo och leva i. Ett land som lyckades återupprätta samhällskontraktet.
Därför lämnar jag idag Kristdemokraterna och ansöker om medlemskap i Sverigedemokraterna.