Sök
Stäng denna sökruta.
Följ din hemlängtan

Konsten att ta emot osjälviskt

Minns du det här inlägget om glädjen över de fina hyllbanden jag fick skickade till mig? De efterföljande loppisturerna sökte jag den perfekta gåvan att skicka tillbaka. Ivrig att återgälda Marias fina gest. Blev nästan lite besviken och småstressad när jag inte hittade något som kändes bra nog. Tills jag plötsligt kände att jakten jag höll på med solkade ner hela ursprungsidén och känslan.

Hon kan väl först få känna på njutet av att ha gett något ett tag, kanske hinna uppleva lite förväntan kring att något ska komma, få överraskningsmomentet när det plötsligt dyker upp och framför allt känna att energin som gåvan kommer ur är varm och inte frampressad.

Och jag ville ju också ha kul med det här, inte bara skynda fram något. Så jag lugnade mig och tänkte att det blir när det ska bli. Så påmindes jag en dag på Instagram om att hennes diskmaskin är trasig så hon handdiskar allt just nu och det klack till i mig att jag kanske kunde göra hennes diskstunder lite härligare med en av de kraftiga fina kökshanddukar jag samlat på mig second hand men inte använt ännu. Och med hjälp av märkboken jag fått i gåva av en granne (ett annat exempel på oväntade lyckobringande gåvor) ville jag brodera hennes monogram på.

Konsten att ta emot

Jag har aldrig broderat korsstygn på annat än stramalj och aidaväv förut så lite snett, ojämnt och oproportionerligt blev det. Men som jag ser det så trumfar spår av kreatörens hand alltid perfekta resultat så det förtog inte min skaparglädje. Det blev några härliga stunder i gungstolen med låg julmusik i bakgrunden, strukturen av tyget under fingertopparna och den totala avkoppling som kan komma av att fokusera på något konkret där vardagsstress och orostankar inte får plats.

Sedan manglade jag handduken i mammas mangel och vek ner den noga med monogrammet uppåt i samma fina ask som jag fick hyllbanden av henne i. Jag lade ner en av disktvagorna i risrot som jag hade kvar i gömmorna sedan tiden då jag drev webbutik, och skickade iväg till Maria. Igår fick jag se på Instagram det hon filmat då hon öppnade paketet och jag blev tårögd av hennes reaktion. Det gav lika stor glädje som då jag fick hennes paket, om inte mer. Tänk, småsaker egentligen som inte kostade oss något men gav så mycket.

Konsten att ta emot

Det påminner mig om nåt jag egentligen vet men som är lätt att glömma. Den där sköna känslan som följer med att ge något eller hjälpa någon, du vet, att känna att man har gjort nåt fint och kanske få bevittna mottagarens glädje – Om min vana när jag får något är att genast ge/hjälpa tillbaka och kanske till och med försöka toppa med en ännu mer perfekt gåva, då missunnar jag ju hon som ville göra nåt fint för mig den sköna känslan.

Samma sak när någon erbjuder sig att ge till mig, finnas för mig eller hjälpa mig med något och jag tackar nej, med förevändningen att hon inte ska behöva besvära sig. Eller så kanske jag tar emot men rabblar samtidigt beklaganden över att det säkert var för dyrt eller för ansträngande och jag ville ju inte vara till besvär och jag har ju ingen gåva redo att ge tillbaka.

Allt det där kan se omtänksamt ut på ytan men är det det? Att förneka någon glädjen att ge. Att låta någon ge men samtidigt vara tydlig med att hon inte borde och att jag tycker det är jobbigt att ta emot. Eller att ständigt försöka överträffa i givandet och låta människor i min närhet stå i nån sorts evig tacksamhetsskuld till mig. Jag har gjort mig skyldig till alla de varianterna men jag inser att det varken är generöst eller snällt. Övar på att istället säga och visa det stora tack jag känner på insidan.

Nu inför julen önskar jag att tid inte var den största bristvaran för de flesta av oss. Jag önskar att vi kunde unna oss glädjen att både ge och ta emot anspråkslöst, ur hjärtat, hellre än att inplanerat riva av alla julklappsinköp med kreditkortet i handen och pulsen i öronen under black week. Och jag önskar att gåvorna vi byter sinsemellan oftare fick bära ren glad omtänksam energi helt utan prestige eller inrutad förväntan. Visst vore det fint?

Konsten att ta emot
Nina på Äkta Hem

Nina

Jag är inredaren som inte vill inreda hemmet åt dig utan tryggt vägleda dig förbi djungeln av snabba trender, köphets och åsikter från förståsigpåare. Genom självomtanke och intuitiv kravlös skaparglädje. Fram till DIN vackra hemtrevliga kraftplats.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Lär dig hur du kan stärka kärleken till ditt hem utan att spendera en krona eller lyfta ett finger.

Just nu bjuder jag på första delen ur kursen Hemmet som Kraftplats helt utan kostnad!

Denna hemsida använder kakor. Läs mer

Vill du ha Hemnyckeln?

Välkommen till en kostnadsfri minikurs om hur du låser upp för sann hemtrivsel, men lämnar konsumtionshets och inredningsregler vid grinden.