”Att våga släppa taget är att växa.” Det här budskapet i olika format och uttryck ser jag ofta. Både gällande hur vi lever våra liv och hur vi relaterar till våra saker och hem. Det känns inte sant för mig.
Är det att våga?
Man pratar ofta om att just våga släppa taget, det ska visst vara det modiga att göra. Motsatsen – att behålla och bevara, blir då det fega alternativet. Men att snabbt klippa banden med det som har varit, att regelbundet slänga tändstickor över axeln och bränna broarna till sitt förflutna, att rensa bort allt i livet som inte känns odelat glittrigt och glatt – är det att våga? Eller är det att fly?
Är det modigt om jag slänger ifrån mig ryggsäcken längs livet stig för att bli lättare så jag kan irra mig framåt fortare? Och i hasten glömma att stegen som har lett mig hit är en oersättlig del av min karta. Vetskapen om att när jag har gått vilse har jag alltid lyckats hitta hem till sist, är min vattenflaska. Minnena jag har samlat på mig är sovsäcken jag kan vila i. Allt det där värdefulla finns i min ryggsäck. Den reglerar farten och bygger min styrka så jag hinner, orkar och ja – vågar – uppleva det jag möter i livet. Jag bär den gärna.
Är det att växa?
Att släppa taget för att växa låter så bakvänt för mig. Som att ett träd skulle klippa sina rötter för att nå närmare solen. Rötterna är inte i vägen för vårt växande. Rötterna spränger långa och segstarka genom mörka skikt. De ger oss näring och stadga. De bygger kronorna.
Dessutom – vad är ens att växa? Växa åt vilket håll? Varför? Vad handlar besattheten kring växande om? Vill vi verkligen spegla den sjukt skadliga strävan efter konstant tillväxt i våra hem och liv? ”Våga släpp taget nu bara! Så du kan bjuda in nytt, större, annat, bättre, mer!”
Vet du vad jag tycker det är skönt att släppa taget om? Hetsen kring att släppa taget.
