För tre veckor sedan tog jag några dagar ledigt för att besöka älskade vänner på västkusten. Men på vägen ner tog jag ett stopp i Stockholm. Tog nattåget ner och kom fram tidigt på måndagsmorgonen. Tillräckligt tidigt så att det fortfarande var relativt lugnt då jag klev av tåget. Sökte mig fram till bussen ut mot Djurgården och landade på hotellet vid åtta. Lite trött och ledbruten efter tågresan.
Tackade mig själv för att jag tidigare hade ringt hotellet och flaggat för att jag gärna ville få checka in tidigare än den utsatta tiden (klockan tre på eftermiddagen). Det gick nämligen utmärkt! Dessutom unnade jag mig en hotellfrukost även denna morgon så nu fick jag känslan av att ha fått en hel hotelldag extra för ett par hundralappar. Tänk så mycket som kan bli bra bara man tar steget att fråga.
Efter en god långfrukost och en stunds vila på hotellrummet gick jag den korta promenaden till Skansen. Tackade mig själv igen för att jag bestämt mig för att ta min Stockholmsdag en måndag. Har aldrig varit med om så lugna timmar här. Kunde till och med fota utan att en enda människa råkade hamna med på bilden. Orkade dock inte kånka på systemkameran så du får hålla tillgodo med mobilbilder.
Har rätt många gånger varit på Skansen med barn, stressat förbi de gamla husen jag älskar för att barnen såklart haft siktet inställt på djurparken på andra sidan. Så att få en hel ostört ostressad dag just här, det kändes verkligen som ultimata lyxen.
Så långt som våren hunnit på dessa bilder, så långt har den precis hunnit här utanför Umeå nu flera veckor senare. När jag åkte hemifrån hade gräset just så pass börjat skimra i grönt på de varmaste fläckarna men det mesta var brunt och naket. Så du förstår ju att jag tackade mig själv både en tredje, fjärde och femte gång där jag gick och insöp vårvärme, dofter och grönska.
Snirklade mig fram bland husen tills jag kom bort till boktryckarbostaden som har en sån charmig liten köksträdgård. Mest bara jord än så länge förstås men ändå. Staketet med de smala gröna ribborna. Det spaljerade äppel(?)trädet, de upphöjda bäddarna med de opretentiösa växtstöden. Och så lusthuset som dagen till ära hade fått kaffebricka och vårbukett på bordet som jag försökte fota genom fönstren.
Det här huset var det enda som hade öppet så man fick gå in. Så fin personal på Skansen tycker jag. Här fanns en dam som lät mig veta en hel del om huset, och jag kunde i gengäld berätta för henne att tapeten i stora rummet har sitt ursprung i Västerbotten. Tror den heter Dalkarlså och hittades i ett hus där. I samma kommun som vi idag har vår sommarstuga förresten.
Ut i solen igen och spankulera runt en stund till innan det var dags att gå in på Kafé Petissan och köpa hallonsaft och årets första rabarberpaj att avnjuta mot en solvägg på innergården. Pajen fick jag dock dela med en försigkommen blåmes jag inte hade hjärta att säga nej till.
Sedan vandrade jag runt och satt på bänkar och drack grönska med ögonen ett par timmar till innan det var dags att gå tillbaka till hotellet. Så mycket fint att se att jag blev lite vimmelkantig där till sist. Omöjligt att fånga både skönheten och känslan på bild men jag lät inte det stoppa mig så här kommer några bilder till.
Trött, belåten och öm i fötterna tog jag en gubbvila på hotellrummet och sedan beställde jag upp en bit mat och ett glas kallt vitt vin på silverbricka med styvmanglad linneduk och åt i sängen framför tv:n.
Jag har tidigare tänkt att jag nog inte är gjord för att resa. Har sällan längtat efter det och fram till för några år sedan inte ens rest själv. Bara tanken stressade mig. ”Kommer jag att hitta, kommer jag hinna med tåget, kommer jag ta rätt tåg, kommer jag kliva av på rätt plats, hur ska jag hinna med och ta mig till alla sevärdheter? Man kan ju inte säga att man tycker det är obehagligt att åka tunnelbana. Eller se vilsen ut och på Umeå-mål fråga om skillnaden på Centralen och Centralstationen. Eller erkänna att man gärna vill sitta på plats vid rätt spår en halvtimme innan tåget går för att landa och känna sig trygg. Pinsamt! Man ska ju liksom bara försöka se oberörd och van ut. Rusa fram i de andras tempo. Passa in och passa på. Klämma in så mycket creddigt som möjligt att berätta om i fikarummet sedan, allt annat än Skansen, och snabbt ta sig mellan aktiviteterna med den där jävla tunnelbanan.”
Det var när jag fortfarande gjorde saker så som jag fick för mig förväntades. Och hängde upp hela min existens på hur jag uppfattades av andra. Det känns som att jag är en annan människa nu än jag var innan jag äntligen kraschade. Den inre resan jag har gjort sedan dess har lett till att jag också gärna gör yttre resor då och då. Och just den här varianten tror jag faktiskt ska få bli årligt återkommande. En rik och närande försmak av våren, nästan som en liten tidsresa, en majdag på Skansen.
Hur skulle en fri och trygg och närande resa helt utan borden se ut för dig?
