Världen känns upp och ner. Jag pendlar mellan ilska och förtvivlan över maktgalna stenhjärtade män som får kalla sig ledare, och värme över allt mod, omtanke och kärlek som vällt upp ur mänskligheten under de senaste årens utmaningar. Hjärtat vill brista av medkänsla för de som är rädda och lider just nu. Och banka av tacksamhet över allt tryggt, och vardagligt i mitt egna liv. Att jag får ha mitt hem kvar och mina kära i det…
Flåsande gräver jag en gång genom den djupa snön till växthuset, bara för att kroppen vill användas och hjärnan vila. Väljer en liten ytterkruka och blomfat till pärlhyacinterna från kvarterets handelsträdgård.
Ställer dem på bordet i vardagsrummet med en snabb tanke om att det blir fint att sitta där med familjen ikväll och äta pasta och gråta en skvätt till Allt för Sverige. Känner vågen av skuld över att jag får ha det så bra, och gråta över nåt så litet. För att sedan säga till mig att min skuld inte hjälper någon ett endaste dugg.
Swishar ännu en slant till en hjälporganisation och bestämmer mig för att samla ihop alla varma ytterkläder vi kan avvara till Naturkompaniets insamling. Läser sinnesrobönen på insidan ännu en gång.
”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
