När vitsipporna slår ut, gräsmattan skiftar i grönt och luften äntligen känns ljum blir jag lätt lite stressad. Va?! Våren är ju här på riktigt nu!? Men hur ska jag hinna ta in allt, hur ska jag hinna njuta? Jag får lust att sätta allt annat i livet på paus, placera ut en stol vid vitsippemattan under syrenen och bara sitta där varje minut tills blomningen är över så jag inte missar en sekund.
Men jag får nöja mig med att sakta ner på stegen varje gång jag går grusgången förbi. Tittar över axeln då jag passerat så jag inte ser var jag går utan nästan snubblar på mig själv. Och påminna mig om att en väldigt stor anledning till att jag gläds så åt de där små vita stjärnorna ju är att de bara finns där en kort, kort tid varje år. Det är ju just det som gör det så speciellt.
Jag har bara att finna mig i förgängligheten och tack och lov för det.