Äkta Hem
Hem & Inredning Hemmet som kraftplats Personligt

Äger vi egentligen våra hem?

Det första steget i processen att låta sitt hem vara sin kraftplats är att börja se på hemmet som en egen individ snarare än ett objekt. Många av deltagarna i Hemmet som Kraftplats har överrumplats av hur starkt de påverkats av det lilla men stora steget.

Att se på sitt hem som en medkreatör, en vän, som har sina sidor, sina behov, sina styrkor, sina svagheter och sin unika personlighet – det väcker ofta ödmjukhet och tacksamhet. Och det gör inredandet och levandet i hemmet både roligare och mer meningsfullt. En vän bryter och bänder man inte i hur som helst, även om hon inte är ”perfekt”. Henne ser man på med förståelse och värme och man rör i henne med varsamma händer.

Jag har bott i hem tidigare i livet som jag fullständigt har kört över och varit rakt av elak med. Särskilt ett av dem lastar mitt samvete. Jag gjorde våld på henne för att försöka göra henne till något hon inte var. Och hur jag än rev och slet i henne så var hon aldrig bra nog i mina ögon. Jag trivdes inte. Energin där blev inte skön. Och då det var dags att flytta därifrån så var det en mörbultad, illa utklädd spillra av originalet som jag lämnade över till nästa människa som skulle leva där. Någon som kanske skulle ha älskat henne för den hon i grunden var innan jag varit där och förstört…

Ibland funderar jag över om vi egentligen kan säga att vi äger våra hem? Någon kanske har bott där innan. Någon kommer säkert att bo där efter. Vi har bara fått äran att leva med våra hem en tid. Förvalta och förhöja så gott vi kan. Tänk om vi skulle göra det med hemmets hela livstid i vårt medvetande, inte bara den tid vi själva ska bo där.

Nu bor och lever jag där jag föddes, där jag alltid har trivts. Och jag har en annan syn på hem och boende. Jag har gjort stora förändringar här också, men hela tiden i samråd med henne. Och med blicken riktad både längre bak och längre fram än min livstid. Det här inlägget skrev jag för ett par år sedan och det beskriver känslan väl fortfarande så jag lägger in det här:

Jag och mitt hem har en djup och trygg relation. Vi har känt varandra i alla mina år. Hon har gett mig så mycket trygghet, vila och lugn precis då jag behövt det som mest. Hon speglar mig så fint. Då jag känner mig rörig inuti så visar hon mig det i det yttre. Hon hjälper mig minnas hur mycket skönare det känns i mig när jag plockar undan det värsta stöket och plockar in en bukett av vad naturen just för stunden erbjuder. Att min insida får hjälp att redas ut då det jag omger mig med är fint och i ordning. När jag inte orkar i alla fall så dömer hon aldrig, hon bara väntar tålmodigt tillsammans med mig på att lusten ska komma tillbaka. Då jag behöver stillhet får jag krypa ihop hos henne och vi andas i hennes lugna stadiga takt. Hon som bär livstider av visdom, och har hållit generationer av mig i sin timmerfamn.

Jag, i gengäld, höjer hennes energi för hon har mött en hel del sorg och tyngd. Blir hon ensam kan hon lätt fastna i mörker och stagnation. Men jag lever hos henne med min familj. Våra liv ger henne liv. Hon får småle åt våra upptåg. Glädjas åt barnens närvaro och katternas bus. Bevittna vår kärlek till varandra. Dela våra glädjeämnen och vara med då vi hanterar svårigheter. Jag värderar henne högt och tar hand om henne. Minns hennes ungdom tillsammans med henne och ställer många frågor. Då hon svarar lyssnar jag uppmärksamt.

Jag föreslår att vi ska göra något nytt ihop, det tänder en glimt i hennes blick och får hennes gamla hjärta att slå lite fortare. Nu senast målade vi hennes hallväggar i en sval och frisk rosa nyans. Väldigt oväntat för att vara oss som inte ens har tyckt om rosa. Vi tittar länge på resultatet och utforskar hur det känns. Söker balans. Leker med inredning, flyttar detaljer hit och dit, låter det som ska växa fram få ta sin tid. Vi fantiserar om hur ljuset skulle kunna kännas här en solig juniförmiddag. Om att kanske plantera gammaldags rosor utanför som kan få kika in genom fönstret. Om öppen ytterdörr, hummelsurr och kaffe på bron.

Kanske kommer vi fram till att det här var det bästa vi gjort på länge. Eller så provar vi något helt annat. Hur än det blir så har vi haft roligt i stunden. Piggare än så här tror jag aldrig jag har sett henne, och det smittar av sig. Tänk så fint det är att vi kan hjälpas åt, växeldra och lära oss av varandra genom livet. Att utveckla en kärleksfull relation till sitt hem kan vara en av de bästa emotionella investeringar en kan göra <3

Tycker du om tanken på hemmet som kraftplats? Skriv gärna upp dig för mina inspirationsbrev. (Såklart delar jag inte din information med någon annan och du kan när som helst enkelt avprenumerera.)


0 0 votes
Article Rating
Följ kommentarer
Meddela om
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments

Du kanske också skulle tycka om...

0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x