Litet skifte – ny känsla

Efter en längre tid av intensivt arbete så gick jag in i helgen väldigt trött. Det var som att hjärnan kokade och jag lite hade tappat kontakten med hjärtat och kroppen. Som så många gånger fick jag hjälp av både naturen och mitt hem.

En fin liten tradition som vädergudarna har är att varje gång Micke reser bort bjuda på en rejäl snösmocka. Så i fredags morse när han och Agnes drog till fjälls så satte det i att både storma och kräksnöa. Jag jobbade på under dagen men framåt kvällen var det bara att klä på sig och gå ut med snöskoveln i högsta hugg. Massor med tung och klibbig snö att brottas med i blåsten. Så jobbigt och samtidigt så skönt för kroppen använde all energi så hjärnan fick vila.

Morgonen efter då jag satt i gungstolen med kaffet och några februarinummer av Gård & Torp så fastnade jag plötsligt på en av bilderna. Det var inget jättespeciellt egentligen men på något sätt så väckte bilden en känsla inuti. En längtan. Jag la tidningen i knät och tittade ut i rummet en stund. Så fick jag syn på det. Bordet som vi alltid använt som köksö. Hur skulle det kännas att ha det som matbord en tid? Och låta vårt älskade gamla slagbord få vikas ner och vila lite som köksö? Sagt och gjort.

Längtan ville ha kontrasterna rent och nött. Trä och textil. Varmt och kallt. Färglöst och färgstarkt. Intuitionen styrde och händerna gjorde som de ville. Jag bar och flyttade. Skurade och torkade. Plockade undan och bar fram. Inga jätteförändringar men ett stort skifte i energi. Den kontrollerande hjärnan fick stå tillbaka och vila medan kroppen och intuitionen tog över rodret. Jag tycker så mycket om hur det landade.

Älskar känslan på den här träskivan. Inget lager av färg mellan bordet, händerna och armbågarna. Extremt opraktiskt med alla sprickor och glipor förstås men det är vi ju så vana vid. Och det vackra väger i stort sett alltid tyngre än det praktiska för min del. Maten ser så god ut med varmt trä i bakgrunden jämfört med den grågröna bordsskivan. Det här bordet är mindre också så vi kommer varandra närmare när vi äter. Det tycker jag om.

Medan matplatsen fick sig mera värme så fick matlagningsplatsen mera svalka. Det grågröna bordet ljusade och lättade upp lite jämfört med när allt var träfärgat.

La du märke till händerna som stack fram bakom bordet ett par bilder upp? Igår var det studiedag och jag och Agnes fick lust att baka sockerkaka. Det där är händerna på en 11-åring som behövde fördriva den evighetslånga väntan på fika, med telefonen. Doris gjorde henne sällskap.

Tacksam för dessa dagar av hjärn-vila och hemnärvaro nu när vardagen börjar om. Och hur mycket näring det går att få ur något så enkelt som en liten ommöblering.