I lördags hade jag tänkt gå ut i skogen och plocka lite mossa inför advent men marken var fortfarande frusen och täckt av ett tunt lager snö så jag bestämde mig för att ta tag i växthuset i stället. När jag bröt ryggen så stannade allt bara upp här inne och det behövdes verkligen tas om hand. Allt stod visset i sina kärl. Både lite vemodigt och väldigt vackert på sitt sätt.
Kalendern stod kvar på september. Datumet är alltid den 29:e för den pappersremsan är av så det går inte att ändra, men vad gör det. Älskar den här gamla kalendern som följde med i en fyndlåda på en auktion för många år sedan.
Tänk ändå att det bara har gått en månad sedan jag föll och bröt ryggen och redan nu är jag så pass bra att jag kan gräva i jord och köra skottkärra. Oändligt tacksam att det har gått så bra. Tänk vad man kan glädjas åt att kunna röra sig som vanligt då man fått smaka på det motsatta. Som vanligt är det ofta i begränsningarna tacksamheten bor.
Nu är det bortstädat och tomt och tyst. Ingen jorddoft. Inget som spirar. Inga skrik och skratt från badstranden genom de tunna fönsterglasen. Inga surrande flugor. Bara stilla. Bara ångan från mina långsamma andetag som virvlar i den kalla luften. Kanske faller lusten på och jag gör vinterfint här i år igen. Eller så låter jag växthuset vila hela långa vintern tills det är dags att säga god morgon framåt april. Vi får se.
