Jag tror det här är det år som jag har skapat mest innehåll här på bloggen, och låtit mina tankar och kunskaper kring hemmet som kraftplats ta betydligt större plats. Det känns så himla roligt och meningsfullt! Ledorden jag satte för 2021 i början av året var mod och humor. Det här var året jag skulle göra min första riktiga kurslansering och jag visste att det skulle leda mig utanför min bekvämlighetszon mer än en gång. Så här skrev jag i årets första inspirationsmejl:
”Det här året känns orden MOD och HUMOR viktiga i mig. Kanske är det ena beroende av det andra?
Mod kommer jag att behöva med tanke på allt nytt jag testar och lär mig. För att jag i år för första gången kommer att dela kursen, mitt hjärteprojekt, med andra. Och i höst fullt ut bjuda in till den. Sälja. Fronta. Synas. Det känns inte så lite läskigt, men faktiskt också otippat efterlängtat och kul!
Ordet Humor är årets andra ord för jag vet att jag kommer att behöva det. Jag kommer att göra tokigt. Allt kommer inte att bli perfekt. Mina planer kommer inte alltid att hålla. Men visst är det egentligen rätt komiskt då jag jagar upp mig över att jag lyckats aktivera ett tack-för-att-du-gått-kursen-mejl som visst skickas ut redan då kursdeltagaren lyssnat på kursintroduktionen. Eller att jag inte lärt mig hur jag ska klippa i ljudfiler ännu. Så när jag spelar in en guidad meditation och med min mjukaste röst uppmanar till djupa andetag och plötsligt hör en skrovlig tonårsröst skrika ”Maaaammmmaaaa!!!” så måste jag börja om från början igen. Humorn hjälper mig att komma ihåg att det som kan kännas stort i stunden faktiskt är en liten, liten petitess i det stora hela.
Jag tror inte på att köra över eller ignorera sina rädslor. Det är inte mod för mig. Jag tror på att närma mig den rädda inuti och få henne med mig. Och att skratta är ett så bra sätt att avväpna rädslan. Då den är obeväpnad är det lättare att komma nära och fråga vad den handlar om och vad den (jag) behöver för att det ska kännas tillräckligt tryggt att fortsätta framåt.
Jag får helt enkelt ha modet att se mina små blundrar och större misstag, förtvivla en stund, förlåta mig själv, lära mig av dem, skratta gott åt dem och sedan fortsätta framåt.
Nu när jag tittar i backspegeln på 2021 så kan jag se att det var väl valda och användbara ledord. Jag är så glad över hur både lansering och kursomgång har varit och ser på riktigt fram emot nästa lansering som ska ske alldeles snart.
Ska vi ta en kik på några av de inlägg som väckt mest hos er som läser under året? I januari var jag mest aktiv på Instagram och inledde året med att elda igång både mig själv och många av er som följer mig där kring en av mina starka hjärtefrågor:
Februari handlade mycket om att bredda perspektiven kring rensningsnormen. Om att många råd vi får kring rensning kan ses som inredningsvärldens motsvarighet till det undvikande och förminskande good-vibes-only-budskapet. Spiritual bypassing. När våra hem och saker kan vara så mycket mer! Stöd i en sorgeprocess till exempel…
Om när vi uppmanas rensa med motiveringen att vi ska spara tid. Så att vi kan lägga ännu mer tid på annat som enligt normen värderas som viktigare. Inte sällan förknippat med jobb/aktiviteter/prestation. För hur skulle det se ut om människor skulle prioritera, och lägga tid på att älska och vårda sina hem och saker?
Och om hur vi uppmanas att rensa för att ”våra saker håller oss kvar i det förflutna och hindrar oss från att vara den fria, lätta och lyckliga person vi vill vara”. Men är det alltid lätthet och obundenhet vi alla behöver? Och är det synonymt med lycka?
Jag älskar alla intressanta diskussioner ni bjöd på med ert engagemang! Och blev så varm av alla mejl och kommentarer liknande den här som jag fick tillbaka: ”Tack. Jag vill bara säga så mycket Tack. För att jag för första gången i livet inte känt att mitt hem är organiserat kaos med massa prylar. Att det representerar mig, och ska på intet sätt raderas och rensas bort. Nånstans där skulle jag rensa ut mig själv. Det vill jag inte. Tack!”
I mars så gjorde jag och Agnes längtanstavlor. En så fin stund av kreativitet och en sorts upptäcktsfärd i det inre.
Och så firade jag fem år som egenföretagare! Jag lottade ut det finaste jag har att ge – en plats till Hemmet som Kraftplats.
April och påsken spenderade vi delvis med att fortsätta lära känna och närma oss stugan efter totalrenoveringen som vi gjort där.
Och på Instagram gladdes jag både för mig själv och deltagarna efter att ha väglett första gruppen kvinnor genom Hemmet som kraftplats. Jag fick äran att vara med och bevittna hur de stärkte relationen till sina hem och sig själva, och fick feedback jag aldrig ens vågat drömma om. De veckorna vi hade tillsammans fick mig att landa fullt ut i att det är det här jag ska göra. Jag har aldrig gjort något som känts ens hälften så meningsfullt i arbetssammanhang.
Maj ägnades bland annat åt att börja skapa en ny kraftplats i växthuset. Älskar min prinsessan-på-ärten-bädd här. Många stunder av vila, läsning och drömmande har spenderats här i sommar, både av mig och andra i familjen.
Och så vände jag en tung dag till en skön genom att möblera vår i köket. Tänk vad en kan förändra bara genom att flytta på saker hemma. Och hur måendet kan skifta på ingen tid alls då en lyssnar på, respekterar och följer sin längtan.
I början av juni fick vi vidrig myrinvasion i stugan, något jag blev så otroligt ledsen över. ”…Det var som att luften i stugan fylldes av deras illamående och dödsångest. Jag kände den och smittades av den. Det är så jag fungerar. Den stora nackdelen med att vara högkänslig empat… Jag kan liksom inte fjärma mig.”
Som tur var fick vi bort dem utan att de gjort någon fysisk skada. Men jag kände av att relationen med stugan fått sig en liten törn. Energin där var nersolkad av eländet. ”Då hjälper det att ta hand om. Göra de där vanliga rutinerna och visa sig själv att det trygga finns kvar.”
I juni fick jag också tag i en liten paradhylla att hänga i köket så paradhandduken jag har från min farmor äntligen fick komma till användning. Och jag sjöng det operfektas lov. ”Allt som allt skulle nog många klassa den som uttjänt. Men här ska den få leva vidare många år till. Jag ser inte slitage, smuts och trasighet. Jag ser tätt hemvävt tyg som bär sin ålder med stolthet. Jag ser hantverk, kvinnokraft, flit, omsorg och små prickar av kaffe som avnjöts med småkakor för många decennier sedan.”
I juli fick jag ett kreativitetsryck och gjorde kraftplatsen i växthuset så klar som en kraftplats nu kan bli. Älskar verkligen energilyftet här!
En regnig augustisöndag testade jag på att göra en reel på Instagram där ni fick vara med då jag möblerade sensommar i köket.
Och så var det äntligen dags att bjuda in till den första ”riktiga” omgången av Hemmet som Kraftplats. Nu i början av året bjuder jag som sagt in igen, håll ögonen öppna!
I september skrädde jag inte orden kring vad jag tycker om trenderna inom inredningsindustrin… Död åt trenden! Länge leve hemtrevnaden!
Mitt i kurslansering och skördetider föll jag och bröt en ryggkota. Men njöt ändå av köksträdgården och att vi äntligen närmade oss slutet på den utvändiga stugrenoveringen.
Och innan ryggskadan så skapade jag en efterlängtad arbetshörna åt mig i vårt gästrum. ”Plötsligt kunde jag inte vänta en minut till. Så är det ofta för mig. Processen måste få ta sin tid men när det väl landat spiller jag ingen tid.”
I oktober skrev jag om ifall vi verkligen kan säga att vi äger våra hem…
…om intuitiv inredning…
…och så uppmuntrade jag till stillsam revolt med en till reel.
I november delade jag en viktig lärdom jag fått till mig under min utmattning. Ett självsnällt verktyg vid stress.
Och så grät/skrattade jag åt det absurda i att det finns jultrender.
Nu i december har det förstås handlat om advent och jul. In i minsta kattvrå.
Tack för att du orkat läsa hela vägen hit och tack för det här året tillsammans! Jag värdesätter dig som läser så väldigt och ser fram emot att dela mer under 2022 <3
